Igår såg jag då tillslut denna film som jag längtat efter så länge. I de recensioner jag tidigare läst så har samma kommentar dykt upp gång på gång. De flesta recensenterna har varit överens om att "fansen inte kommer att bli besvikna."
Jag vet inte det dock.
Filmen börjar otroligt enerverande med en genomgång, till hög jobbig musik, om vad som hänt tjejerna sen seriens slut. Jag känner mig alldeles åksjuk.
Sen börjar det och allt går i både hög och låg fart. Filmen är över två timmar lång men trots det känns det som att de försöker pressa in alldeles för mycket på för lite tid. Vissa scener får för stort utrymme och andra får alldeles för lite. Männen är nästan inte med alls vilket är väldigt synd. Charlottes man Harry finns där bara som statist och deras förhållande som var en sådan bra del av serien visas inte alls. Karaktärerna är sig heller inte helt lika utan jag upplever att man bara snuddar vid dem.
Trots detta finns det en hel del riktigt starka scener. När Carrie kliver ur bilen vid kyrkan och slår på Big med sin blombukett och Charlotte skriker "No no!" mot honom rinner tårarna nedför kinderna på mig. Samma sak när Miranda säger hej då till sin son på nyårsafton.
På tal om Miranda så känns hela historien med att Steve skulle ha varit otrogen så konstig. Den får ingen närmre förklaring. Steve otrogen. Med vem? Var? När? Väninnorna suckar lite och skakar på huvudet när Miranda berättar men inte så mycket mer. Fokus ligger istället på stackars Carrie. Att Miranda har blivit bedragen, hennes äktenskap gått i kras, att hon tvingas flytta och får ha delad vårdnad om sin son det är inte lika viktigt som att Carrie inte fick gifta sig med Big. När sen Carrie blir arg på Miranda för att hon inte berättat vad hon sagt till Big dagen före bröllopet vill jag bara hoppa in i TVn och skälla ut henne. Var är sympatin för vad Miranda har gått igenom? Carrie lämnar en gråtande Miranda ensam på restaurangen och blir i mina ögon plötsligt osympatisk.
Trots detta så vill jag inte att filmen ska ta slut och jag njuter av att se alla tjejerna tillsammans igen. Samantha är roligast att titta på. En av de bästa scenerna är när hon ligger med sushi över hela kroppen. Det är även skönt att se en film där skådespelerskorna har valt att se ut som sin ålder och alltså inte har retuscherat varenda närbild. Filmen är sorglig, rolig och härligt underhållande. Jag blev en aning besviken men till filmens försvar så måste jag säga att mina förväntningar var höga Empire State Building.
Betyg: 7 av 10
Tagline: Get Carried away
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar