Glöm ej bort att älska varandra

Har sett på dokumentärfilmen "Glöm ej bort att älska varandra" som visades på SVT2 igår och jag sitter förstummad. Vad tycker jag egentligen? Jag har en klump i magen. Det är starkt, det är tragiskt, det är kärleksfullt, det är ledsamt, det är privat och så otroligt utlämnande. Framförallt är det så himla modigt.

Dokumentären handlar om mamman Pia som har tvångssyndrom. Hennes äldste son Jesper bröt kontakten med mamman vid 16 års ålder. Han återkommer sedan och filmar henne under fem år i ett försök att både förstå och komma sin mamma och resten av sin familj närmre igen.

Jag har ont i magen. Trösten ligger i att hon nu är mycket bättre och i att hennes barn har växt upp och mår bra.