Är det möjligt att leva som om man har en kort tid kvar att leva även fast det inte är så?

Jag såg på reprisen av "Himlen kan vänta" igår på SVT24. Det är ett sådant fint program med så härliga människor.
Programmet får mig att känna mig liten och det får mig att fundera på om jag skulle kunna hantera situationerna lika bra som de gör. Det får mig att pussa och krama mina nära lite extra. Det får mig även att fundera över livet och dess mening. Vad som betyder något egentligen. Är det möjligt att leva som om man har en kort tid kvar att leva även fast det inte är så? Eller är det bara när man verkligen är i den situationen, på riktigt, som man fullt ut kan uppskatta allt omkring en?
Jag är full av beundran för Martin, Helena, George, Susanne och Frida som medverkar i programmet och som alla fem verkar vara personer som lyser från insidan och ut.

Ni läsare ser helst på Kanal 5

I omröstningen som har funnits på denna sida angående vilken kanal ni läsare helst tittar på så vann Kanal 5. 29% ser oftast på den kanalen. På andra plats kom TV6 med 21%. Så här blev hela resultatet:

1, Kanal5 29%
2, TV6 21%
3, Annan kanal 18%
4, Delad placering mellan TV1 (SVT1), TV3 och TV4 med vardera 8%
5, Kanal 2 (SVT2) 5%
6, TV 400 och TV4 Film fick vardera 0%

37 personer röstade.

Glöm ej bort att älska varandra

Har sett på dokumentärfilmen "Glöm ej bort att älska varandra" som visades på SVT2 igår och jag sitter förstummad. Vad tycker jag egentligen? Jag har en klump i magen. Det är starkt, det är tragiskt, det är kärleksfullt, det är ledsamt, det är privat och så otroligt utlämnande. Framförallt är det så himla modigt.

Dokumentären handlar om mamman Pia som har tvångssyndrom. Hennes äldste son Jesper bröt kontakten med mamman vid 16 års ålder. Han återkommer sedan och filmar henne under fem år i ett försök att både förstå och komma sin mamma och resten av sin familj närmre igen.

Jag har ont i magen. Trösten ligger i att hon nu är mycket bättre och i att hennes barn har växt upp och mår bra.