Surprutten Morgan och Nicolette Sheridan. Avundsjuka och tidsbrist

Jag är avundsjuk. Avundsjuk på alla de som får betalt för att blogga. Som kan blogga hur mycket de vill hela dagarna och tusentals personer läser vad de skriver. Det måste ju vara enda sättet att hinna...att ha det som jobb eller inte ha mycket till annat liv. För jag hinner ju inte. Hur mycket det än kliar i fingrarna och hur mycket jag än skulle önska så finns det saker som jag måste göra och som jag ändå trots allt prioriterar över bloggen. Som att jobba, äta, vara med familjen och få mig själv och min kropp att må bra och klara av allt runt omkring mig.

Tänk så mycket jag skulle ha vilja ha bloggat om i höst. Alla filmer jag sett. Alla recensioner jag läst och allt fel och allt rätt som har hänt där på min TV. Men det går inte. Det finns inte tid. Jag vill ha tid!

Jag ville skriva om Melodifestivalen och surprutten Morgan i Let's dance som bara pratade massor av skit i tidningarna hela tiden. Om att folk inte uppskattar "Medium" och Patricia Arquettes storhet. Att Nicolette Sheridan borde ha försvunnit från DH för längesen.
Mina fingrar kliade som besatta vid många ögonblick men jag höll mig ifrån denna datorn.

Kan man fortfarande få besökare om man bloggar bara en gång varannan vecka, eller en gång varannan månad eller en gång om året?

Ikväll visas i alla fall Phone Booth för 101 gången på TV4. Själv ska jag titta på DVD och Tropic Thunder med bland annat min favorit Ben Stiller. Hoppas på en rolig kväll men känner mig faktiskt lite tveksam.

Wall-E

"Han är ledsen" är det första min son sa när vi såg början på Wall-E och visst var det så. Wall-E handlar om den ensamme roboten som blivit lämnad kvar på jorden för att ta hand om alla sopor. Han drömmer om kärleken och tror att han har funnit den när roboten Eve landar på jorden.

Det lustiga är att när jag läser på om Wall-E och dess handling så märker jag att det är mycket jag inte har förstått angående filmens bakgrund. Det enda som jag kan tänka mig att det beror på är att jag tappade intresset. Rätt snabbt.
Filmen är kritikerrosad. En annorlunda animerad film helt klart. Inte den vanliga Pixar humorn utan mer dyster och långsam. Kanske hade jag uppskattat den mer en annan dag, en dag då jag inte ser fram emot en animerad barnfilm. För detta är något mer. Ett konstverk i animation. En stumfilm på flera sätt.
Det räcker med ögonen för att beskriva hur robotarna mår och för att vi ska skapa känslor inför dem. När Eve "slocknar" så säger min son gång på gång "hon har inga ögon!". Så sant.

Trots att jag blir uttråkad så sitter sonen nästan stilla hela filmen, vilket är ett mycket gott betyg.
Spännande är den också. Skratten uteblir dock. Det är som sagt inte den typen av animerad film.

Betyg: 6 av 10